Att ta av sig rustningen

Delar av den gångna veckan har jag tillbringat på Marstrand . Denna fantastiska ö som ligger 45 minuters bilväg från Göteborg men som det är så värt att åka de där milen för. Mitt besök på ön denna gång innebar att jag hade strax under 40 personer att ta hand om. Ett program var planerat med middagar, guidade turer, båtfärder och en massa annat. Detta innebar förstås en massa stress också för att programmet ska klaffa.

Och tänk det händer något med mig varje gång jag kommer till denna vackra ö. För så snart jag gått på färjan för den mycket korta turen över till ön så är det som all stress rinner av mig. Jag blir lugn, jag ser,……… ser havet, kullerstenarna, de vackra husen och människorna som bor där och jag blir alldeles lugn i själen.

Under de tre dagarna jag var där denna gång så försökte jag hitta tid att ensam promenera runt där; i hamnen, där det sommartid kryllar av folk, men där det nu i början av september råder ett lugn som är raka motsatsen till då. Mina steg blir långsammare och jag kommer på mig själv med att jag går med ett konstant leende på läpparna. Jag stannar till ibland och tittar på en vacker fasad eller på en fiskmås som ligger och vilar på en brygga. Då och då möter jag en person och vi ler mot varandra och säger hej. Aldrig gör jag väl det i stan!

Jag känner respekt för människorna som bor här, jag är på deras planhalva nu och jag möter med respekt, för att jag har lyckan att få vara här på ”deras” ö. De äldre damerna som träffas nere vid hamnen på den där bänken. Där ses de säkert varje dag och pratar sönder en stund, checkar upp på varandra och skvallrar säkert lite också. Kanske om gubbarna som sitter nere vid bryggan, vad vet jag?. Och damen i svart som är så fin och vacker och välklädd med sin lilla lurviga hund, på släptåg, alltid i sin egen takt och med kopplet släpande efter sig. Och med den tvärt avklippta pannluggen stannar han och tittar på mig tills jag har passerat. Hälsar inte men ser ut som om han äger ön. Ett sånt härligt hundliv han måtte ha. Och jag inser där och då att det är som om jag tar av mig en rustning när jag är här. Här är jag bara, här njuter jag av lugnet och att jag kan gå gata upp och gata ner, och nästan känna som att jag är den enda människan på hela ön och tänker att jag är kanske färdig med storstaden nu, för jag skulle mycket väl kunna tänka mig att bo här. Kanske skulle jag bli uttråkad med tiden kanske inte. Men jag kommer att försöka åka hit lite då och då för att ta av mig den där rustningen.

Hösten = förändring

Hösten är här och för mig – mer i år än någonsin så signalerar den förändring och nystart. Många ser nyår som chans till förändring och nystart medan nyår för mig inte betyder så mycket mer än att vi skriver nytt år.

Denna höst kan, om jag har tur, ge starten på en del stora förändringar – dels jobbmässigt och dels förhoppningsvis ny bostadssituation. Vi har tagit ett beslut att lämna Göteborg så snart det är möjligt och vi har i sommar varit i vår nya hemstad för att träffa mäklare och se oss omkring. Vi har t.o.m varit så inne på detaljer att vi pekat ur vilka gator och vilka hus vi vill bo i. Vi har låtit mäklarna veta vilka absoluta krav vi har och vilka önskemål vi har. Fatta att jag dammsuger Hemnet nu i jakten på RÄTT bostad som ska bli vårt nästa hem. Detta är så spännande samtidigt som ju oron finns att vi kanske aldrig hittar det där perfekta hemmet. Fortsättning följer det är ett som är säkert. Medan vi letar så drömmer jag om färgade väggar, strukaturer, tavelväggar och ljuvliga fönster.

Nude/Beige


Beige/nude alltid rätt enligt mig. Går igenom mina foto från förra våren och hittade dessa bilder på dem då nya favoriterna i skohyllan och genast gick jag till garderoben och hämtade ut dem. Beige fungerar till allt och modellen är underbar. Jag kan inte längre gå i vanliga pumps, tycker det känns som jag ska trampa ur dem hela tiden. Men med denna modellen kan jag gå hur långt som helst, nåja, men ni fattar. Det sitter åt skönt runt vristen och ingen risk att jag trampar ur denna.

Jag bryter upp och går vidare

Jag bryter upp och går vidare, det är slut nu – Västtrafik

Efter 6 hela år så bryter jag nu med dig. I sex år har vårt förhållande pågått och det har varit både upp och ner och mycket slitningar. Men nu orkar jag inte mer och måste gå vidare. Jag vill inte fortsätta brottas i en överfull buss, ha ståplats i ibland hela 45 minuter på morgonen. Vill inte heller tvingas lyssna till privata telefonsamtal från mina medresenärer, ibland skrämmande befriade från integritet.

Jag vill inte heller behöva tryckas ner av den där mannen som ofta åker samma tur som jag och som utan hänsyn kastar sig ner på sätet bredvid, ja, de få gånger jag sitter ner då, och kräver inte bara sin plats utan också delar av min med sina armbågar i min sida och benen brett isär och som sedan sitter där resan igenom och inte låter sig rubbas en tum. Och kvinnan, den där kvinnan som stiger på ett par hållplatser bort med en parfym som sveper ett varnande moln före sig och som på nolltid breder ut sig och sedan ger mig huvudvärk resten av dagen . Ja det där sista, det är ju inte ditt fel Västtrafik men det kommer liksom med i paketet.

I alla år har jag snällt betalat min resa och oftast tyck att det varit värt det, men nu vet jag inte längre. För nu fyller du på med ytterligare flera resenärer som du låter åka gratis i flera månader för att testa på hur BRA det är att åka buss. Men jag som alltid varit dig trogen (trots att jag hunnit upptäcka att det inte alltid ÄR så bra som du säger) jag får bara betala mera.

Så nu gör jag alltså slut. Jag har skaffat mig en annan, en som är smidigare än du, och som är svart och blank och som har mjuka säten och som flyttar in redan i morgon . Det kostar, men jag får lugn i själen och jag får vara ensam med mina tankar, ingen annans, och jag kan komma och gå som jag vill utan att följa dina nycker. Och tiden. All den tid du har tjuvat ifrån mig, all den tid jag nu tar tillbaka och som blir bara min. Tack för den tiden vi haft.

Och du, må du få ordning på ditt liv så småningom men räkna inte längre med mig.

Skoinköp

Nu ÄR det vår eller hur?

Och vår betyder nya skor för mig. Från att ha gått runt i mycket klackar både privat och i jobb så vill jag gärna köra lite sportiga och låga skor under våren. Redan nu har jag hunnit med ett par nya inköp. Dessa kunde jag inte motstå. Perfekta till ett par slitna jeans eller ett par vita vida byxor tänker

Vita stövletter är ju snyggt och går att använda redan nu både till kjol, klänning och byxa.

Jag skulle aldrig ta på mig vita skor igen

Eftersom jag var med under 80-90- talet då vi stapplade omkring i vita pumps och lackstövlar har jag efter det sagt att jag aldrig mer skulle ta på mig vita skor igen. Men tänk så bra att man är flexibel. För se vad jag inte kunde motstå. Vita stövletter.