Att ta av sig rustningen

Delar av den gångna veckan har jag tillbringat på Marstrand . Denna fantastiska ö som ligger 45 minuters bilväg från Göteborg men som det är så värt att åka de där milen för. Mitt besök på ön denna gång innebar att jag hade strax under 40 personer att ta hand om. Ett program var planerat med middagar, guidade turer, båtfärder och en massa annat. Detta innebar förstås en massa stress också för att programmet ska klaffa.

Och tänk det händer något med mig varje gång jag kommer till denna vackra ö. För så snart jag gått på färjan för den mycket korta turen över till ön så är det som all stress rinner av mig. Jag blir lugn, jag ser,……… ser havet, kullerstenarna, de vackra husen och människorna som bor där och jag blir alldeles lugn i själen.

Under de tre dagarna jag var där denna gång så försökte jag hitta tid att ensam promenera runt där; i hamnen, där det sommartid kryllar av folk, men där det nu i början av september råder ett lugn som är raka motsatsen till då. Mina steg blir långsammare och jag kommer på mig själv med att jag går med ett konstant leende på läpparna. Jag stannar till ibland och tittar på en vacker fasad eller på en fiskmås som ligger och vilar på en brygga. Då och då möter jag en person och vi ler mot varandra och säger hej. Aldrig gör jag väl det i stan!

Jag känner respekt för människorna som bor här, jag är på deras planhalva nu och jag möter med respekt, för att jag har lyckan att få vara här på ”deras” ö. De äldre damerna som träffas nere vid hamnen på den där bänken. Där ses de säkert varje dag och pratar sönder en stund, checkar upp på varandra och skvallrar säkert lite också. Kanske om gubbarna som sitter nere vid bryggan, vad vet jag?. Och damen i svart som är så fin och vacker och välklädd med sin lilla lurviga hund, på släptåg, alltid i sin egen takt och med kopplet släpande efter sig. Och med den tvärt avklippta pannluggen stannar han och tittar på mig tills jag har passerat. Hälsar inte men ser ut som om han äger ön. Ett sånt härligt hundliv han måtte ha. Och jag inser där och då att det är som om jag tar av mig en rustning när jag är här. Här är jag bara, här njuter jag av lugnet och att jag kan gå gata upp och gata ner, och nästan känna som att jag är den enda människan på hela ön och tänker att jag är kanske färdig med storstaden nu, för jag skulle mycket väl kunna tänka mig att bo här. Kanske skulle jag bli uttråkad med tiden kanske inte. Men jag kommer att försöka åka hit lite då och då för att ta av mig den där rustningen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s